(…) Så här skrev jag om den i min trogna dagbok:
I den här staden är alla hus byggda av material som man vanligtvis inte brukar förknippa med golv, husväggar och dylikt. Allt i ett hus, småhus som höghus, är byggt och tillverkat av genomskinligt material, företrädesvis av glas.
De styrande vill ha full insyn och full kontroll. Alla skall veta allt om alla. Alla husväggar, alla golv, alla tak, alla dörrar, alla spisar, alla skåp, alla bord allt, allt, allt är av genomskinligt material. Även rör och ledningar. I avföring kan gömmas mycket skit. Därför skall man kunna följa skitens väg från våning till våning, från tak till golv, från checkstation till checkstation. Ordet medborgare är ersatt med ordet inspektör eller, beroende på rang och befogenheter, med övervakare, granskare, uppsyningsman, kontrollant, undersökare, inventerare och besiktningsman.
Ett hushåll får inte ha mer än 100 böcker hemma åt gången. Det har inget med Ray Bradburys boklösa samhälle att göra. Det är inte först och främst det tryckta ordet man vill åt, utan man vill förhindra att väggar och golv görs ogenomskinliga med böckernas, tavlornas, affischernas och dylikas hjälp. Väggspeglar är inte heller tillåtna, men å andra sida kan var och en spegla sig i de glasytor hon är omgiven av. Att släcka ljuset är tillåtet, dock i högst vartannat rum. Man får själv välja i vilka. I det här samhället har man den högsta skilsmässofrekvensen i Europa. 21 000 skilsmässor årligen, och då är samborelationer ej medräknade. Här måste statistiken förbättras, det vill säga skilsmässosiffran måste öka. Folk som inte kommer överens med varandra, folk som till och med kanske hatar varandra, kan bevaka varandra bättre och fungerar definitivt mer pålitligt som angivare.
I några av lägenheterna fanns det inga böcker alls.
Detta på grund av att i staden opererade grupper om tio tjänstemän som alla invånare var tvungna att släppa in i sina lägenheter. Kanske därför kallades dessa tjänstemän vänner. Vännerna sökte genom staplar av böcker och så sa de, den och den och den boken måste vi låna och så lånade de den. För evigt.
Det kunde också hända att de kom till en lägenhet och då gick de rakt in till någon bokstapel och tog fram en bok som de krävde att få låna trots att bokens inlaga inte hade samma titel som omslaget gjorde gällande. Vännerna hade nämligen en fantastisk intuition som fick näring från livliga kontakter med stadens invånare. När något sådant hände så beledsagades det ofta av en ritual där den som ägde en sådan falsktbenämnd bok försågs med ett par snygga muffar och så släcktes ljuset i huset under en nanosekund. Sedan tackade vännerna för sig och skyndade till nästa besök. Den som fick låna muffarna för den korta stunden gick fram till den yttersta boken i bokstapeln närmast honom och bar boken till sopnedkastet och följde bokens väg ända ner i underjorden. Sedan återvände personen till bokstapeln, tog fram nästa bok. Denna uppbyggande procedur upprepades så länge det fanns någon bok att avlägsna.
Det var dessa lägenheter som inte hade några böcker alls.
Eftersom det rör sig om ett fritt och demokratiskt styrt samhälle, behöver inte alla underordna sig denna glasklara, genomskinliga byggestetik… De som föredrar något annat har möjlighet att föredra Visingsö. Där kan alla med HIV, AIDS samt de som inte tycker om den nya byggestetiken leva helt ostörda. Det kommer bland annat de genmanipulerade hajar som inplanterats i Vättern att stå som den sunda naturens garant för.
(…)
Från boken LATHUND FÖR AMBITIÖSA KATTER
