FRIHETEN I KULTUREN – KULTURKAMP I SVERIGE

I dag utkom den utmärkta och vida spridda danska tidskriften SKOLEBIBLIOTEKET, 37 ÅRGÅNGEN, NR. 8 / 2009 och där, på de sista två sidorna finner du en recension av FRIHETEN I KULTUREN – KULTURKAMP I SVERIGE. Recensenten Knud Erik Pedersen, har du läst kanske tidigare, se http://da.wikipedia.org/wiki/Knud_Erik_Pedersen

Af Knud Erik Pedersen, forfatter

Som navnet antyder, er Vladimir Oravsky ikke af svensk herkomst; han er indvandrer fra det land,
som indtil slutningen af forrige århundrede hed Tjekkoslovakiet. Ikke desto mindre har han
en omfattende litterær produktion på svensk bag sig. Han har bl.a. skrevet om Ingmar Bergman og
om indvandrerpigen Zlata (sammen med DanielMalmén) i romanen ”Zlata Ibrahimovics dagbog”
(Forlaget Lundtofte, 2007), og en stor del af ”Friheten i kulturen” beskæftiger sig med værker fra hans hånd om endnu et fyrtårn i svensk kulturliv, Astrid Lindgren.

At han dristede sig ind på det emne, gav mildt sagt anledning til konfrontationer. Ikke for ingenting er bogens undertitel: ”Refleksioner omkring fortielser og repression inden for kulturetablissementet med udgangspunkt i tilblivelsen af bogen ”Från Astrid til Lindgren””. Oravskys yndlingsaversion inden for dette etablissement er den i hans øjne dubiøse kreds af personer, der nidkært vogter alle rettigheder, som er forbundet med Astrid Lindgrens produktion, en kreds, der egenmægtigt forsøger at kontrollere alt, hvad der måtte udkomme af værker af Astrid Lindgren.

Som en edderkop midt i dette spind sidder Karin Nyman, Astrid Lindgrens datter, og trækker i trådene. Hun betragter sig som repræsentant for et Orwellsk Sandhedsministerium i alt, hvad der har med hendes mor at gøre. Ved udgivelsen af ”Friheten i Kulturen” var hun netop fyldt 74 og får denne syrlige hilsen med i forordet: ”Uden din ynkværdige inspiration ville min bog … aldrig have set Sveriges skyggefulde lys. Du må gerne betragte ”Friheten i kulturen” som min lidt forsinkede gave til dig på din fødselsdag.” Karin Nymans forseelse over for Oravsky består først og fremmest i, at hun har gjort sin indflydelse gældende for at hindre udgivelsen af hans biografiske roman ”Från Astrid til Lindgren”, der blandt andet fortæller om de år i Astrid Lindgrens liv, da hun ugift rejste til København for at føde, og da hun – iflg. Oravskys roman – i en periode ikke var på talefod med Samuel August, hendes far. Denne tilsmudsning af den Vimmerby´ske familieidyl forarger Karin Nyman, og i et brev lover hun Oravsky, at ”den, som bagtaler Samuel August, vil hun (Astrid Lindgren) komme til at spøge hos til evig tid. Stol på det!”

Det lykkes Karin Nyman at hindre, at Oravskys bog udkommer på et anerkendt forlag, men efter
at den er udgivet på hollandsk, når den også svenske læsere via et af de små forlag, der fører en stadig kamp mod kulturmafiaens bestræbelser på at kvæle det frie ord. Men det er vanskeligere – påstår Oravsky – end at øse vand med et sold.

At den Lindgrenske familie holder et vågent øje med, hvad Vladimir Oravsky måtte finde på at sige/skrive om deres berømte slægtning, får han et tydeligt bevis på, efter at han har indvilget i at holde et foredrag om Astrid Lindgren på Jönköpings Stadsbibliotek.

Dér tropper flere repræsentanter for Astrid Lindgrens familie op, og en af dem – Astrid Lindgrens niece
– forsøger at miskreditere Oravsky i tilhørernes øjne. Hun kalder en oplæst passage ”løgnagtig og krænkende”, åbenbart uden at genkende den som et citat fra ”Ronja Røverdatter” (det er det stærkt følelsesladede sted, hvor Ronja møder sig far, Mattis, og genforenes med ham). Siden spørger Oravsky sin anklager, om hun har læst hans bog. Det svarer hun nej til, men ”jeg har fået den refereret”. Vladimir Oravsky erkender, at dele af hans bog er fiktion, og at han fx ikke har været til stede ved de samtaler, Astrid Lindgren førte med sine forældre, da hun 18 år gammel var blegrens prougift holinom kulturetablissemanget vet gravid med en betydelig ældre, gift mand. Men han anser det for usandsynligt, at Samuel August skulle have reageret på følgende måde: ”Det er vel nok skønt, min kære datter; det er noget, jeg har glædet mig til i årevis. Der findes ikke noget dejligere end al den bysladder, som hele vores familie kommer til at drukne i…”. Hvad Oravsky ved, er, at Astrid Lindgren flygtede til Stockholm, fødte sit barn i København og overlod det til en plejefamilie, og at hun i tre år ikke havde nogen form for kontakt med sine forældre. Den lykkelige genforening – mener Oravsky – har Astrid Lindgren skrevet ind i ovennævnte scene fra ”Ronja Røverdatter”.

Oravskys bog er et partsindlæg, der uden persons anseelse uddeler hug til højre og venstre, ofte i
ordsprogsagtige formuleringer som: ”Salige er de fattige i ånden, for dem tilhører kulturetablissementet.”

I øvrigt er det ikke blot personer fra kulturlivet, der får pisk: fingrene lægges heller ikke imellem, når det gælder politikerne, hvad enten det er Fredrik Reinfelt eller Göran Persson. I forbindelse med den sidste oplistes en lang række svenske synonymer for ”løgn”.

Mod slutningen af bogen (den er upagineret, hvilket er særdeles irriterende for en anmelder) antager
Oravsky i en af sine talrige læserhenvendelser, at han måske kan opfattes som rethaverisk og selvcentreret. Ja, det tror jeg! Det har nok sine grunde, at han kun fik et halvt år som kulturchef i Umeå. Hans hvasse synspunkter må have stødt mange, og så er sprogligt talent og omfattende viden om kultur og historie ikke nok. På sidstnævnte område svigter hans overblik dog et sted: han tildeler Vidkun Quisling fem dage som norsk statsminister; det blev som bekendt tre år. Hvordan vurderer han så bogens egentlige hovedperson, Astrid Lindgren? Uden forbehold kan man roligt fastslå, Hun ville aldrig, mener han, have foreslået hans bog censureret eller stoppet, hun ville have forstået, at den udelukkende er en ”uforfalsket, kærlig hyldest til en stærk, rank og offervillig kvinde, mor og familiemedlem.”

”Friheten i Kulturen”

Vladimir Oravsky

Bokförlaget h:ström

Text och Kultur, 2008

Mere end 300 upaginerede sider

Med anledning av världsbokdagen

”Världen må vara full av refuserade författare men den blir inte sämre för det.”

Så här presenterar Svenska Unescorådets kansli Världsbokdagen på sin webbplats: ”År 2009 fyller Världsbokdagen 14 år! Det var Unescos generalkonferens 1995 som beslutade att 23 april skulle bli hela världens festdag där man firar böcker, författare, läsning och värnar upphovsrätt och människors fria tillgång till information.”
Världsbokdagen är en viktig händelse. Eller snarare den bör vara det.
Min betraktelse är skriven med anledning av Världsbokdagen och en artikel införd i DN 2009-04-18.

”Världen må vara full av refuserade författare men den blir inte sämre för det.” Med dessa ord avslutar Jan Eklund sin artikel ”Tusentals manus”. Möjlige är dessa ord Jan Eklunds och möjligen är de Norstedsförläggaren Håkan Bravingers som intervjuades av Jan-Erik Pettersson i svensk Bokhandels katalog över sommarens böcker.

Jag är inte nöjd med denna tanke eftersom den skvallrar om översitteri, en besserwisserhet som hävdar att det som är värt att publiceras även publiceras. Och möjligen är detta sant men problemet är att även om exempelvis Václav Havel publicerades i väst, så skulle världen vara bättre om han publicerades i det mörka öst då hans tankar som mest behövdes där.
Med andra ord, världen var sämre på grund av att han refuserades. Och Havel är bara ett av många på måfå valt exempel.
Gör ett experiment och byt ut ordet författare mot exempelvis uppfinnare i samma ogenomtänkta påstående som DN:s Jan Eklund lanserar. Skulle världen vara likadan om exempelvis Thomas Alva Edison var refuserad? Bara i USA hade han cirka 1 100 patent antagna och många av dem förändrade både människans liv och därmed även världen till det bättre…
Nu kan du naturligtvis motargumentera med att inte ens ”de bäste av dem bästa” författarna kan någonsin påverka världen i samma utsträckning som en uppfinnare… Du har naturligtvis rätt att tycka så, men jag håller inte med dig. Jag vill hävda att det skrivna ordet förändrade människan och människligheten och därmed även världen i åtminstone samma utsträckning som de djärvaste uppfinningar och jag vågar till och med uppmana dig med tanken att många uppfinningar blev möjliga först efter att tanken och det skrivna ordet banade vägen för dem.
Vilka författare tänker jag på? På måfå kan jag nämna Henri David Thoreau, Charles Darwin, John Stuart Mill, Herbert Spencer, Friedrich Nietzsche, Sigmund Freud, Carl Gustav Jung, Franz Kafka, Friedrich August von Hayek, Simone de Beauvoir, George Orwell, Mao Zedong, Karl Marx, Jean-Jacques Rousseau, Thomas Paine, René Descartes, François-Marie Arouet mera känd som Voltaire, Mary Wollstonecraft, Sören Kierkegaard, Martin Luther, Jean Calvin, Platon, Vergilius, Aristoteles, Konfucius … Ser du, jag har redan fått ihop en fjärde del av hundra namn och jag har inte ens fått upp ångan än.

På de följande raderna i denna betraktelse kommer jag skiva om de böcker och de författare som var refuserade både en och två och tre och fyra gånger och som naturligtvis fick sina manus antagna så småningom – det är därför jag kan deras namn – men det kunde även ha blivit tvärtom, det vill säga att ingen någonsin tryckte deras verk. Även denna lista är författad på måfå, direkt från minnet, så betänk att bakom varje namn som nämns här kan det finnas kanske tre, fyra, vem vet, möjligen tjuga andra. Vad säger du? År vår värld en aning bättre tack vare dessa författares nedan nämnda verk eller spelar de precis ingen som helst roll och världen skulle se precis likadant ut även utan dem, eftersom de på inget vis lämnade några som helst avtryck på människan? Du är välkommen att höra av dig.

John Kennedy Toole försökte under flera år förgäves hitta en förläggare till sin roman A Confederacy Of Dunces som i svensk översättning heter Dumskallarnas sammansvärjning. Från ofattbart många förläggare fick han höra att han var oduglig som författare och eftersom det var på just författarskap Kennedy Toole byggde sin identitet så begick han självmord. Tooles moder lät sig dock inte luras av förläggarnas sammansvärjning utan fick slutligen romanen utgiven genom författaren Walker Percys lobbyverksamhet. Resten är känd historia: A Confederacy Of Dunces har belönats med Pulitzerpriset och översatts till samtliga kulturspråk.
Även Astrid Lindgrens Pippi Långstrump fann sin utgivare först efter att ett stort berömt förlag tackat nej till henne. Pippi är sedan år 1945 inte bara världens starkaste tjej utan även en av barnlitteraturens mest kända. (I sitt följebrev till Pippimanuskriptet till Bonnier, refererar Astrid Lindgren till Friedrich Nietzsche, vilket i och för sig inte var alldeles ovanligt. Nietzsche har inspirerat August Strindberg, Ola Hansson, Vilhelm Ekelund, Henrik Ibsen och icke minst Georg Brandes som introducerade Nietzsche för nordisk publik. Bonniers avvisade redan tidigare Ola Hanssons planerade översättning av Nietzsches Also sprach Zarathustra som förresten redan fanns översatt till svenska av den trettioårige Albert Eriksson som Sålunda talade Zarathustra sedan år 1897. ”Vi vill på intet vis ha något att göra med spridandet av dylika idéer i Sverige”, skrev Bonniers. Lindgrens Übermädchen föddes som sagt omedelbart efter andra världskriget …)
Fröken Julie är en annan stark kvinnogestalt som en mäktig förläggare visade på porten. Strindbergs pjäs Fröken Julie är i dag den mest spelade pjäsen i världen. [Dramat Fröken Julie skrevs 1888. Först 15 år senare spelades det i Sverige och även då vid en sluten tillställning i Uppsala. Karl-Otto Bonnier har kategoriserat avslaget som ”det största förläggaremisstag (…) jag och min far gjorde oss skyldiga till.”]
Tysk-holländskan Anne Frank förintades först i koncentrationslägret Bergen-Belsen år 1945 och sedan skulle hon än en gång tystas av samtliga tillfrågade bokförlag när hennes far Otto förvägrades att få hennes dagbok utgiven. Otto Frank bekostade själv utgivningen, och Het Achterhuis – „Das Hinterhaus“ som Anne Franks dagbok heter på originalspråket, anses i dag vara världens mest sålda och flera gånger filmade och för teaterscen dramatiserade bok.
Manuskriptet till amerikanen Tristan Egolfs lovprisade förstlingsroman Lord of the Barnyard refuserades av inte mindre än ett 70-tal förlag bara i USA. Men i Europa råkade Egolfs möta den franska författarcelebriteten Patrick Modiano och denne hade inarbetade kontakter med flera bokförlag. Boken utkom inom kort inte bara i Frankrike utan även i Holland, Belgien, Spanien, Storbritannien och, jo visst, i USA.
Det var på ett nästan oändligt antal förlag man tog sig för näsan när man kom i kontakt med Patrick Süskinds numera världsspridda bestseller Das Parfum : die Geschichte eines Mörders / Parfymen. På förlaget Diogenes hade man dock en Feinschmecker som bakom den förmodade stanken fann en delikatess, and the rest is history som man numera säger på det förlag som tog sitt namn efter den av filosoferna av den kyniska skolan som demonstrerade sin övertygelse om människans behovslöshet genom att bo i en tunna.
Joanne Kathrin Rowling levde på den engelska välfärdens smulor när hon skrev den första boken om Harry Potter, den nutida barnlitteraturens största försäljningssuccé, och när hon fick ett artigt förlagsnej och nej och nej och nej. Man ansåg bland annat att manuskriptet var för långt för att barnen skulle ta boken till sig. Enligt TV-programmet 60 minutes, drabbas Rowlings litterära agent av mer än ettusen förfrågningar om merchandising nuförtiden, i veckan. Samme agent hävdar också att 100 miljoner Harry Potter-böcker är sålda på de 42 språk som de är översatta till och i 200 länder som böckerna säljs i. Även en blyg försäljare borde inse att detta är någorlunda bra försäljningssiffror för böcker som av förlagsexpertisen ansågs vara osäljbara.
För James Joyce tog det hela nio år innan han efter ingripande av ingen mindre än Ezra Pound fann en förläggare till prosadebutboken, novellsamlingen Dubliners. Biografin över Carl Panzrams tragiska liv Killer – A Journal of Murder vandrade 40 år på olika förlag innan den blev utgiven och sedan även filmatiserad med ”USA:s samvete” Oliver Stone som producent och med James Woods i rollen som den dubbeltydige antihjälten. Richard Adams världsberömda allegori Watership Down, Den långa flykten returnerades av 54 bokförlag men fru Adams envisades med att skicka manuskriptet till fler förläggare, av mentalhygieniska skäl, utan makens vetskap. Och någon som hette Marcel Proust lät få första delen av sin romansvit A la Recherche du Temps perdu, På spaning efter den tid som flytt, Du côté de chez Swann i retur från samtliga franska förlag men eftersom han var son till en förmögen läkare så kunde han själv bekosta utgivningen. Redan för svitens andra bok A l’Ombre des jeunes filles en fleurs tilldelades han det prestigefyllda Goncourt-priset och i dag finns det knappast någon högbrynt konsument av små madeleinekakor som öppet vågar erkänna att hon eller han inte har läst det nästan 4 000 sidor långa verket.
Ukraina-polacken Joseph Conrads Nostromo sågades av kritikerna när den för första gången trycktes år 1904 men har senare omvärderats och betraktas idag som ett absolut mästerverk.
Den store Shakespeare- och Goetheöversättaren Boris Leonidovitj Pasternaks roman Doktor Zjivago kunde först inte hitta en utgivare och när romanen så småningom kom ut i Italien, smädades den av kritiker på en mängd intressanta sätt. Inte att undra på att Pasternak avstod från att hämta sitt Nobelpris.
Spindelmannens skapare, Stan Lee, fick ett skriande NEJ! från sin förläggare med motiveringen att vem skulle kunna tänka sig att läsa något sådant när det finns så många människor som lyder av arachnofobi, panisk skräck för spindlar? Hur det var med den saken sedan, vet du. Stan Lee lät sig inte avskräckas utan hittade en självmördare till förläggare och … Redan den andra filmatiseringen av The Spiderman lär vara världens mest inkomstbringande men filmfabriker har alltid kläckt spindlar med en liknande frenesi som kycklingsuppfödarna kläcker ägg: Frank Marshalls & Steven Spielbergs Arachnophobia, Robert Webbs The Spider, Bert I. Gordons Earth vs. The Spider, Robert Hamers The Spider and the Fly, Jack Hills Spider Baby, or the Maddest Story Ever Told, Roy William Neills The Spider Woman, Arthur Lubbins The Spider Woman Strikes Back, Fritz Langs Die Spinnen, Bernardo Bertoluccis La strategia del ragno, Spindels strategi…
Först efter dryga sex år av intensiv jakt på en bokförläggare lyckades Jack Kerouac få sitt manus till On The Road utgivet. Har detta verk påverkat världen? Bob Dylan sade om On The Road “It changed my life like it changed everyone else’s”. Och hur många människor i sin tur har inte Dylan influerat? Än så länge folk från så där tre generationer…
Och tro nu inte att Bob Dylan är den ende som avgav tribut till On The Road. Jim Morrison, Tom Waits, Stephen Shore, Robert Frank… Jag kan visst fortsätta.
Hunter S. Thompsons Fear and Loathing in Las Vegas är en uppgraderad On The Road liksom även Callie Khouris och Ridley Scotts Thelma and Louise, Sam Shepards, L.M. Kit Carsons och Wim Wenders Paris, Texas och naturligtvis Terry Southerns, Peter Fondas och Dennis Hoppers lika oförglömliga som inflytandelika Easy Rider…
Världen är dessvärre full av klentänkta fastanställda skribenter och den blir förstås sämre av det. Världen är beklagligtvis full av angelägna och därmed refuserade författare och den blir naturligtvis sämre av det.
© Vladimir Oravsky

KALLE LINDS FÖRNUFTSVIDRIGA KULLERBYTTOR

Någon som heter Kalle Lind skriver på nätet under beteckningen En man med ett skägg. Den ettskäggige Kalles tankar är inte lätt att följa på grund av en överflod av förnuftsvidriga kullerbyttor. ”Fram tills för några dagar sen var jag lyckligt omedveten om Vladimir Oravskys existens” är den ettskäggige Kalles öppningsanförande och redan i nästa mening skriver han att han låtit sig fascineras av Vladimir Oravskys bok FRIHETEN I KULTUREN. Jag tror att jag inte är ensam om att tycka att om något fascinerar mig så vill jag gärna vara bekant med det. Men inte Kalle Lind som känner behov att ge utryck för att boken FRIHETEN I KULTUREN desarmerade hans lyckliga tillstånd av okunnighet/omedvetenhet.

Lite längre ner beskyller Kalle Lind boken FRIHETEN I KULTUREN och dess författare för ”konspirationsteorier och rättshavererande”. Och i den omedelbart påföljande meningen skriver Kalle
”Oravsky har säkert rätt i sak. Det ena förlaget efter det andra har tydligen tagit tillbaka sina utgivningslöften, och nånstans i skuggorna sitter säkert Karin Nyman och drar i trådarna. Jag betvivlar egentligen inte detta.”
Du har helt rätt i ditt konstaterande Kalle, att Oravsky har rätt och att du inte har någon anledning att ifrågasätta honom. Men var ligger då ”konspirationsteorier och rättshavererande”?

I nästa avsnitt skriver den ettskäggige att ”Vladimir Oravsky (har) behov av att a) briljera med sitt eget kunnande, och b) ta heder och ära av alla som någon gång stött sej med Vladimir Oravsky.
Så här är det Kalle: Inte ens om jag hade ett behov av att briljera med min kunskap skulle jag uppfatta detta som en oförlåtlig egenskap, ryggradslöshet kräver däremot avsky. Människor har olika talanger, olika förutsättningar och olika bildning. Jag har ingen aning om var du är född och vilken bildning du har, men jag gratulerar dig till att du klarar av att göra dig förstådd på svenska om än långtifrån entydigt, något som detta inlägg otvetydigt påtalar. Jag tycker också att det är en mycken fin prestation att du lyckades med att inte bara odla ett skägg, utan även göra det till ditt varumärke. Skägget visserligen kan växa även på kvinnor, inte minst när de kommit upp i den ålder som kallas aktningsvärd, men visst finns det män som aldrig lyckas med kraftprovet att anlägga ett skägg. Ditt skägg Kalle är knappast den vises skägg. Skulle det vara det, så skulle du inte anmärka på mitt av dig påstådda behov att briljera med mitt kunnande, eftersom då skulle du vara kapabel att inse att ditt självpåtagna betygsättande lätt kan tagas för en besserwissers tillrättavisande…

Angående din mogna observation att Vladimir Oravsky tar heder och ära av alla som någon gång stött sej med Vladimir Oravsky vill jag anföra följande. Märk väl att jag skriver om dessa människor i en bok som långtifrån är lika spridd och lättillgänglig som din blogg. Det är du som ställer ut dessa stackare till allmän beskådan och till skillnad från mig verkar du uppenbarligen njuta av det.
Låt mig citera dig:
”Dramaturgen Carl Johan Seth kallas för ’Carl Johan Bedragare Seth’. Han är ’författaren och regissören till den av filmkonsulenten Marianne Ahrne finansiellt stödda ofilmen Miraklet i Småland, mannen som stulit sina egna icke existerande elevers identitet för att få sin egen skit spelad på den scen på vilken hans pjäser skulle spelas’”.
Jag frågar dig Kalle Lind, var tar jag heder från Carl Johan Seth och Marianne Ahrne när jag på ett tjugotal sidor beskriver deras ogärningar och ger exempel efter exempel på de ohederliga handlingar de har begått och som dränerat den gemensamma kassan som du och jag ständigt fyller på med våra skattepengar? Du däremot Kalle Lind, motiverar ingenting, bara ställer ut Seth och Ahrne till allmän beskådan. Men det är också möjligt att det är din taktik att på ditt eget vis väcka intresse för dessa ohederliga människors gärningar.
Du avslutar dina allt annat än entydiga observationer med följande
”Själva sakfrågan då? Oravsky driver trots allt en tes om en kulturmaffia som behärskar Sverige? Frågar du mej har han säkert rätt. Det är så klart illavarslande att diverse släktingar och kompisar sitter på stipendiefonder och fördelar statliga medel.”
Du håller alltså med mig Kalle Lind. Faktiskt till inte mindre än 100 procent och det är rätt så mycket, eller vad tror du? Och ändå kallar du mig konspirationsteoretiker och rättshavererare. Hur får du ihop det Kalle? Jag skall hjälpa dig på traven. Du Kalle Lind verkar inte veta vad som är rätt och vad som inte är det. Och det är min mest positiva tolkning av din besserwissenhet. Men jag fruktar att den nakna sanningen är värre, att den lika nakna som sorgliga sanningen är att du inte vågar ta ställning. Trots ditt fullvuxna skägg. Du vill desperat befinna dig på vinnarnas sida men du har inte den blekaste aning om vilken sida som kommer att vinna. Det är därför du velar. Du Kalle Lind saknar den del av skelettet som möjliggör människan att stå upprätt. Det är nog anledningen till att du döljer dig bakom ett skägg.

© Vladimir Oravsky

Tystnad och repression inom kulturetablissemanget

P1 söndag kl 12.00 från och med 11 oktober

Om tystnad och repression inom kulturetablissemanget Publicerat den 26 oktober, SR P1   Det pågår ett spel bakom den svenska kulturens kulisser som till och med kan stoppa utgivningen av böcker. Svenska medier älskar att peka på tryck- och yttrandefrihetsproblem i andra länder. Men de är inte så mycket bättre själva. De skulle behöva sopa framför egen dörr först.  Vladimir Oravsky hävdar att det pågår ett spel bakom kulisserna som till och med kan stoppa bokutgivning Ungefär så resonerar författaren Vladimir Oravsky i Jönköping. Han gör det i boken ”Friheten i Kulturen – reflektioner kring tystnad och repression inom kulturetablissemanget”. Tre förlag stoppade Hans eget främsta exempel på det här är att tre bokförlag i rad i sista stund stoppade utgivningen av den ganska harmlösa boken ”Från Astrid till Lindgren”, som ger en bild av hur Astrid Lindgrens liv kunde gestalta sig i lite yngre år. Astrids dotters brev  Att utgivningen stoppades skulle bero inte minst på att Astrid Lindgrens dotter Karin Nyman i brev förklarat att hon inte gillade det Oravsky och medförfattare skrev om en ganska okänd period av Astrid Lindgrens liv 1926-29, då hon bland annat blev gravid med sin chefredaktör på Vimmerby Tidning. Framför allt ogillade Nyman bilden av sin morfar. Angriper kultursverige  Tre förlag stoppade utgivningen av denna ”ganska harmlösa” bokMen Vladimir Oravsky – som också arbetat som film- och teaterregissör och under tre månader var kulturchef i Umeå – går till attack mot en stor del av kultursverige, inte minst inom press, radio och tv. Lite överallt hittar han också trådar till Saltkråkan AB, som har att förvalta arvet efter vårt ”nationalhelgon” Astrid Lindgren, och som drivs av hennes släktingar.  Medierna spelar med?    I Oravskys bok, som han inte precis tror kommer att uppmärksammas av de tongivande kulturredaktionerna, finns också mycket mediekritik. Och hans kritik mot mängder av namngivna personer är inte direkt inlindad. Så frågan är också: Var kommer all denna vrede ifrån?

Friheten i Kulturen är på väg!

FRIHETEN I KULTUREN

 

Vem styr Sverige?

 

 

 

Vem styr Sverige? Folket? Riksdagen? Regeringen? Wallenbergarna? Pengarna? Eller finns det i kulisserna någon som drar i trådarna? Vilka?

 

Boken FRIHETEN I KULTUREN avslöjar spelet bakom kulturens kulisser – den tysta repressionen och människorna bakom den.

 

Ett av talrika exempel i FRIHETEN I KULTUREN är fallet FRÅN ASTRID TILL LINDGREN, en berättelse om en orädd, rättfram, mogen och självmedveten kvinna. Därför är det paradoxalt att utgivningen av FRÅN ASTRID TILL LINDGREN omgärdades av svek, feghet, ohederlighet och maktdemonstration…

FRÅN ASTRID TILL LINDGREN är sedermera översatt till amerikanska och flera europeiska språk…

 

FRIHETEN I KULTUREN är skriven och sammanställd av Vladimir Oravsky, fd kulturchef i Umeå och författare till dussintals romaner och debattböcker.

Publicerat av Toma Gergely på Internationellabiblioteket.se 2008-09-24