Från Astrid till Lindgren – en bok som tystats och stoppats

Det är rädslan att dö som får mig att tiga. Det är tvånget att tiga som får mig att gråta. För säger jag vad jag vill kommer jag att dö. Och därför gråter jag. Och tiger.

 

 Det verkar som att alla är köpta av någon. Alla arbetar för någon annan och gör det för att överleva. Jag är en av dem, alla de där anonyma du ser när du rör dig bland människor. Vi finns där överallt, vi anonyma, osynliga, de du inte känner men som finns i alla fall.  

För ett år sedan blev jag ombedd att tillsammans med Vladimir Oravsky och Kurt Peter Larsen göra en adaption på ett teatermanus och musikalmanus till romanform. Manusen var skrivna av ovan nämnda författare, och handlade om Astrid Lindgrens unga år. Naturligtvis kände jag mig hedrad och såg fram emot uppgiften. 

Oravsky redogjorde för mig om hur en tidigare omarbetning stoppats innan utgivningen. Den obesvarade frågan var av vem och framför allt varför? Jag blev mycket nyfiken då jag aldrig hört talas om att någon stoppat en bok, förutom då böcker bränts och förbjudits, till exempel under nazi-regimen i 30-talets Tyskland. Detta kunde väl inte ske i Sverige? Har vi inte yttrandefrihet och tryckfrihet här? Redogörelsen skrämde mig men skapade samtidigt en vilja att göra något. Kanske var den ursprungliga omarbetningen inte tillräckligt bra?    

En fråga som mer och mer väcktes hos mig under arbetet tillsammans med Oravsky och Larsen var varför. Vad fanns det som någon inte gillade? Fanns det något provocerande i texterna? Något ofördelaktigt? Elakt? Kanske sexuellt? Ingenting. Ingenting alls som inte stämde eller som försatte Astrid Lindgren i någon som helst dålig dager. Tvärtom. Det var en berättelse om en ung kvinnas uppväxt, graviditet och kamp att få ekonomin att gå ihop som ensamstående med ett barn i 20-talets Sverige. Inget märkligt. En roman full av glädje, humor och spänning. Vi har sett storyn tidigare i mängder av olika former. Tydligen uppfattades ändå den tidigare versionen, vilken jag fick läsa långt efter att mitt, Vladimirs och Kurts manus var klart, som olämplig för publicering, då boken ett flertal gånger stoppades av någon som inte ville se den glädja en stor läsarskara.

Ett antal förläggare som var intresserade av utgivning, hindrades på olika sätt från att ge ut romanen. När jag senare, efter att vår omarbetning trycktes, fick möjlighet att läsa den tidigare omskrivningen förvånades jag ännu mer, då denna på inget sätt var annat än en ren hyllning till ett starkt kvinnoöde, i detta fall personifierad av Astrid Lindgren. 

Att en av flera förläggare antagen roman kan stoppas gör mig rädd. För jag inbillade mig, i min stora naivitet, att jag levde i ett land där yttrandefriheten råder men tydligen har jag fel. Den som har pengar styr. Om det var familjen Lindgren/Nyman som ville stoppa boken så hade de gott om den varan. De tjänar pengar på en avliden släkting, säljer dockor, barntrosor, kläder, attiraljer i olika former. Allt för att tjäna pengar på en författarinna som en gång med all sannolikhet inte ville detta. Jag tror att Astrid Lindgren skrev böcker för att hon älskade barn och en bra berättelse, inte för att sälja barnunderkläder med Pippi Långstrump-figurer. 

Till slut kom vår bok ändå ut. Det blev en förläggare som vågade sig på utgivningen. Själv har jag dock valt att inte skylta med mitt namn. Att uppträda anonymt. Skulle du vilja skylta med ditt namn när en Katla-drake när som helst kan spruta sin eld över dig och tysta dina ord kanske för många år framöver? Varje nästa gång som du öppnar munnen, eller tar fram pennan, eller skrivmaskinen, eller datorn, eller gatukritan … 

Den anonyme medförfattaren till Från Astrid till Lindgren