(…) Så här skrev jag om den i min trogna dagbok:    

I den här staden är alla hus byggda av material som man vanligtvis inte brukar förknippa med golv, husväggar och dylikt. Allt i ett hus, småhus som höghus, är byggt och tillverkat av genomskinligt material, företrädesvis av glas.

De styrande vill ha full insyn och full kontroll. Alla skall veta allt om alla. Alla husväggar, alla golv, alla tak, alla dörrar, alla spisar, alla skåp, alla bord allt, allt, allt är av genomskinligt material. Även rör och ledningar. I avföring kan gömmas mycket skit. Därför skall man kunna följa skitens väg från våning till våning, från tak till golv, från checkstation till checkstation. Ordet medborgare är ersatt med ordet inspektör eller, beroende på rang och befogenheter, med övervakare, granskare, uppsyningsman, kontrollant, undersökare, inventerare och besiktningsman.

Ett hushåll får inte ha mer än 100 böcker hemma åt gången. Det har inget med Ray Bradburys boklösa samhälle att göra. Det är inte först och främst det tryckta ordet man vill åt, utan man vill förhindra att väggar och golv görs ogenomskinliga med böckernas, tavlornas, affischernas och dylikas hjälp. Väggspeglar är inte heller tillåtna, men å andra sida kan var och en spegla sig i de glasytor hon är omgiven av. Att släcka ljuset är tillåtet, dock i högst vartannat rum. Man får själv välja i vilka. I det här samhället har man den högsta skilsmässofrekvensen i Europa. 21 000 skilsmässor årligen, och då är samborelationer ej medräknade. Här måste statistiken förbättras, det vill säga skilsmässosiffran måste öka. Folk som inte kommer överens med varandra, folk som till och med kanske hatar varandra, kan bevaka varandra bättre och fungerar definitivt mer pålitligt som angivare.

I några av lägenheterna fanns det inga böcker alls.

Detta på grund av att i staden opererade grupper om tio tjänstemän som alla invånare var tvungna att släppa in i sina lägenheter. Kanske därför kallades dessa tjänstemän vänner. Vännerna sökte genom staplar av böcker och så sa de, den och den och den boken måste vi låna och så lånade de den. För evigt.

Det kunde också hända att de kom till en lägenhet och då gick de rakt in till någon bokstapel och tog fram en bok som de krävde att få låna trots att bokens inlaga inte hade samma titel som omslaget gjorde gällande. Vännerna hade nämligen en fantastisk intuition som fick näring från livliga kontakter med stadens invånare. När något sådant hände så beledsagades det ofta av en ritual där den som ägde en sådan falsktbenämnd bok försågs med ett par snygga muffar och så släcktes ljuset i huset under en nanosekund. Sedan tackade vännerna för sig och skyndade till nästa besök. Den som fick låna muffarna för den korta stunden gick fram till den yttersta boken i bokstapeln närmast honom och bar boken till sopnedkastet och följde bokens väg ända ner i underjorden. Sedan återvände personen till bokstapeln, tog fram nästa bok. Denna uppbyggande procedur upprepades så länge det fanns någon bok att avlägsna.

Det var dessa lägenheter som inte hade några böcker alls.    

Eftersom det rör sig om ett fritt och demokratiskt styrt samhälle, behöver inte alla underordna sig denna glasklara, genomskinliga byggestetik… De som föredrar något annat har möjlighet att föredra Visingsö. Där kan alla med HIV, AIDS samt de som inte tycker om den nya byggestetiken leva helt ostörda. Det kommer bland annat de genmanipulerade hajar som inplanterats i Vättern att stå som den sunda naturens garant för.

(…)

Från boken LATHUND FÖR AMBITIÖSA KATTER

Rocky

Vladimir Oravsky utkom med I skuggornas hetta - tvärkulturella filmanalyser med amerikansk populärfilm från 70-talet i fokus först 1983. Sedan dess har boken översatts i ett tiotal språk och sålt slut många gånger om.

Rocky (Rocky, 1976) är regissören John G. Avildsens elfte långfilm. Avildsen, som ofta skriver, fotograferar, klipper och till och med producerar sina filmer själv, är mest känd för sina allegoriska filmer om USA, exempelvis Joe, Save the Tiger (Save the tiger, 1973) och W. W, and the Dixie Dancekings (Smart som fan!, 1975). Vi antar att denna förkärlek även var orsaken till att Avildsen tog sig an Sylvester Stallones projekt om Rocky, en vid första anblicken ordinarie Horatio Alger historia.

För att kunna tränga in i filmen Rocky bör man kanske fastslå att dess form är allegorins, jämförbar med exempelvis John Bunyans resp. Jonathan Swifts allegorier Pilgrim’s Progress (167 och Gulliver’s Travels (1726). Som sådan är Rocky sammanvävd av frikostigt förekommande metaforer, symboler, personifikationer och andra stilistiska grepp (som till exempel det swiftska, fantasirika sättet att blanda fakta med fiktion, dokument med konstruktion, till en svårgenomtränglig helhet).

Tag bara personen Rocky (Sylvester Stallone) i närmare betraktande. Hans atletiska kropp har en fullt naturlig täckning i hans syssla, samtidigt som han som JÄTTE är en kvantitativ amplifikation - en personifikation av kollektivet.

Detta grepp är i och för sig inget nytt. De segrande kulturerna (grekisk, romersk…) har använt sig av detta i sina mytologiska jättar bland annat för att befästa sina positioner, och de tillfälligt underkuvade för att skapa mod, nödvändighet för att överleva (ex.: Golem, en hebreisk motsvarighet till homunculus). I den socialistiska, huvudsakligen kinesiska, konsten finner vi samma mönster i den så kallade revolutionära romantiken, genren som ersatte socialrealismen under kulturrevolutionen. Det är den ideella sanningen som dyrkas. Figurerna är större än verklighetens, deras handlingar ädlare än vardagsmänniskans. Huvudpersonen är en hjälte som i en happyending består alla prov.

Det är uppenbarligen viktigt för Avildsen/Stallone att vi uppmärksammar Rocky som en Goliat, av kapitalismens samhällsekonomiska lagar reducerad till (och därför hyllad som) en David. [Rockys ögon blir liksom Goliats skadade under den avgörande kampen, men Rocky, mindre muskulös och mindre erfaren än motståndaren Apollo Creed (Carl Weathers), blir i sin "seger" över den oövervinnerlige en David.]

Liksom den odödlige presurrealisten, karikatyristen Grandville, som tecknar människor med djurmask, så ställer även Rocky:s upphovsmannaduo djur och människor som jämförelseobjekt mot varandra: Rocky har i ett runt akvarium - en “glasarena” - en liten guldfisk, ”fiskvärldens David”, som han dock kallar Moby Dick, fiskarnas Goliat. I författarparets enkla men effektiva metafor djur-människor, bor skilda djur från olika länder i fred under samma tak (i djuraffären), i motsats till människorna, vilka reser jorden runt för att slå varann på käften och bland vilka djungelns lag råder. Alterneringen människa-djur är tack vare små ironiska repliker fullständig, men kronan på verket måste ändå vara den transformering alla dessa djurs förekomst åstadkommer av taltecknet 200 till bokstäverna i ordet ZOO. Detta förvandlar det tvåhundraårsjubilerande USA till en stor Noas ark.

Rocky är vänsterhänt och har alltså möjlighet att framgångsrikt kämpa mot Apollo, samtidigt som detta är orsak till att han får så få chancer att gå en match mot mindre meriterade boxare. På det symboliska, eller så att säga eviga planet, förebådar hans “leftism” att han är en utvald och excellent kämpe.

Strävan efter “dokumentär verklighet” är framträdande: i inledningssekvensen anges exakt tid och plats, Pennsylvania, November 25, 1975. I titelmatchen misshandlar Rocky och Apollo Creed varandra på ett odiskutabelt verklighetstroget sätt och de får före matchen en påhälsning av en i boxningsvärlden välkänd celebritet, Joe Frazier, som drog sig tillbaka från de stora sammanhangen för att i stället ägna sig åt sång och dans. Denna ironiska kommentar - Rocky, som inte har råd att försitta chansen som bjuds honom, berättar att han blev boxare ”because I couldn’t sing and dance,” - motsvarar den dramatiska konstruktionen att i USA låta en neger ge en vit en chans; få färgade befinner sig i en så upphöjd position. I ett samhällssystem där den stumma fisken - som vore detta hämtat från Pusjkins saga – kan tänkas ombedjas att göra underverk genom att sjunga, och tungfotade sköldpaddor genom att dansa (Rocky till fisken Moby Dick och sköldpaddorna Cuff och Link: “If you guys could sing or dance I wouldn’t be doing that, you know.”), där den åldrade [som här tränaren (Burgess Meredith)] tvingas att förverkliga sig själv genom andras liv och där ens sunda råd inte blir åhörda på grund av att man är en “loser” och “bum born on the wrong side of the track”, kan det vara en lösning att förespråka gemenskap och knuten näve.

Den rytmiska växlingen mellan snabba, optimismfyllda och långsamma, tvivelsfyllda scener, fast motion-bild följd av en i slow motion, den mödosamma och svettiga träningen i kontrast mot det stilla hängande döda köttet i kylutrymmet, den hårda boxningsmatchen tillsammans med kärlekens varma omfamning, är visserligen exempel på dramaturgins och dramauppbyggnadens alfa och omega, men här blir denna alternering tack vare sin styva konstruktion till en avspegling av människans existens.

Vi söker, för att tala med Paul Valery, ‘hårfint granska helhetens detaljer”. Vi skall här tolka några symboler, lyfta fram några exempel på det vackra och poetiska filmspråket samt visa på den ekonomiskt strama berättarstil som Avildsen/Stallone använder sig av. (Rocky belönades med en Oscar som årets bästa film, regissören samt även klipparna Richard Halsey och Scott Conrad fick var sin och så även Bill Conti (musik) och Carol Connors och Ayn Robbins (text) fick en för den populära sången Gonna Fly Now. Dessutom nominerades Rocky till några Oscar: Stallone för sitt manuskript samt även för sin gestaltning av boxaren Rocky, Talia Shire, Burgess Meredith och Burt Young för sina gestaltningar samt Harry Warren Tetrick, William McCaughey, Lyle Burdridge och Bud Alper för ljudarbete.)

Gazzos chaufför Buddy gör anspelningar på den “kroppslige” Rockys förment bristande intelligens. Och vi är snabba att anamma hans åsikter. Den judisk-kristna/västerländska traditionen har lärt oss att värdera efter formeln positiv-negativ. En av de mest djupgående motsättningarna är den mellan anden och köttet, mellan inre och yttre. Egenskaper som intelligens och kreativ tankeförmåga separerar vi mer eller mindre omedvetet, från den orena, “pornografiska” kroppen, kanske ett utslag av vår fruktan för och ovilja mot döden. När nu Rocky kommer till sin träningslokal och inte kan öppna sitt kombinationslås, är vi därför snabba att döma ut honom. Men orsaken till misslyckandet är inte Rockys svaga huvud - han har rentav varit förutseende och skrivit upp numret på en lapp - utan tränaren, som driven därtill av det kapital- och vinstnormerade samhället har bytt ut låset. Tolkat så, blir bilden av den grinande negressen i det öppna skåpet inte bara ett förebud om den skrattande utmanaren Apollo Creed, utan även ett hånleende åt vårt schablontänkande. I filmen Rocky är det, i enlighet med ordspråket “en sund själ i en sund kropp”, nämligen de välbyggda kämparna, gudarna Apollo - Apollo Creed - och Dionysos - Rocky Balboa, som står för de kvicka och intelligenta infallen.

Den i enlighet med sägnen under tre vintermånader frånvarande Apollo uppenbarar sig på en affärsresa i brödraskapets stad Philadelphia, eftersom han “tror på” (eng. creed - hans efternamn, jfr greed, sv. girighet) dollar och Rocky, som i detta fall är synonyma. (Balboa är benämningen på dollar i Panama.) Och den stora kampen om rättvisa kan börja. Rocky stiger in på arenan som rättvisans gudinna Justitia, iklädd röd mantel, och liksom Justitia bär en bindel över ögonen, täcks då matchen är slut, efter hans mote med den solbrände ljusguden Apollo, Rockys känsliga ögon av hans svullna ögonbryn. ”Be a doctor, be a lawyer!” kan Apollo Creed, Apollo, tillika läkekonstens gud, kosta på sig att skämta i en TV-sändning eftersom i hans fall är de sportsliga insatserna direkt avläsbara på bankkonton.

Fortsätt

Vad kul när människor svarar på inlägg! Här är ett jag fick av den mystiske Lars Hs fru:

“Men hallå där! Vad Lars väljer för signatur får stå för honom är en sak, men att han läst boken - det vet jag.

Mvh

Lars Hs fru som låg brevid i sängen när han läste boken.”

Och här är mitt svar:

Kära Lars Hs fruEtt gott råd: Berätta inte att du är säker på att din man har läst The Rocky
Horror Prostata Show. Eftersom om detta verkligen är sant - och jag har ingen
anledning att ens misstänka att du skulle hitta på - så är det verkligen illa
ställt med din mans Lars Hs läs- och uppfattningsförmåga. Som sagt: ditt
intyg försvarar på inget vis denne Lars H, utan tvärtom: det förstärker
mitt påstående att Lars H ej duger ens som en gästrecensent.

Har du förresten funnit den mening som din man Lars H hävdar
finns i boken The Rocky Horror Prostata Show? Självklart inte. Där ser du.

Ulf Diktonius

Bokhora är en litterär blogg som håller en genomgående hög kvalitet.
Där för är det en smula genant att Bokhora trycker en recension av en gästrecensent, en viss Lars H, som inte ens vågar skriva under sina rader med sitt fullständiga namn. Varför denne Lars H gömmer sig bakom anonymitetens slöja är uppenbart. Han är inte ensam i skaran av samvetslösa, Kerstin Hallert, Leif Zern, Carina Burman, Claes Wahlin, Anne Hedén, Kristian Lundberg med flera är bara några av de som skriver recensioner utan att läsa det de så gladeligen kritiserar.
Aftonbladets Kerstin Hallert formulerade sig om Svt:s valutfrågares ”fesljumma frågor” redan innan programmet sänts. Ernst Brunner pekade den 27 november 2006 i sagda Aftonbladet ut recensenterna Leif Zern, Carina Burman, Claes Wahlin och Anne Hedén för att de inte läste den bok som de ”lönnmördade”. Helsingborgs Dagblads och Expressens recensent Kristian Lundberg anmälde i Helsingborgs Dagblad Britt-Marie Mattssons icke existerande bok Fruktans makt med sitt vana ögas observation att ”Mattsson är också hon en skicklig stilist, dessvärre räcker det inte till – intrigen är förutsägbar, personteckningarna schematiserade”. Et cetera. Mer att läsa om denna omoral finns i boken Friheten i kulturen.
Gästrecensent Lars H skriver i sin ”recension” av boken Rocky Horror Prostata Show bland annat påhittat även följande passage ”… ett pladdrande tjafs och påståenden av typen ’för 10 år sedan kunde jag älska en hel natt med min fru och älskarinna samtidigt’”. Novellsamlingen Rocky Horror Prostata Show är på bara knappa 100 sidor och jag uppmanar alla att försöka finna denna formulering på någon av dessa. Den 500-sidiga boken Friheten i kulturen är det priset som jag personligen skänker till den som lyckas med det. Den av Lars H citerade meningen finns visserligen på bokens baksidesomslag men denna yta formuleras som bekant av förlaget. Lars H har uppenbarligen inte läst Rocky Horror Prostata Show. Om han gjorde det, så skulle han antagligen komma fram till samma slutsats som går att läsa i Cancerfondens pressmeddelande av den 6 maj 2008: ”En bok som på ett tänkvärt och underhållande sätt tar upp frågan är The Rocky Horror Prostata Show, av Vladimir Oravsky, Kurt Peter Larsen och Ulf Diktonius. Boken handlar om att vara medelålders man och få symtom som kan tyda på prostatacancer, samt om männens ovilja att prata om sjukdomen.”
Med bästa hälsningar,
Ulf Diktonius

Det finns två skilda versioner av boken Från Astrid till Lindgren, samtliga är baserade på ett musikallibretto, en teaterpjäs och ett filmmanus skrivna av Vladimir Oravsky och Kurt Peter Larsen. Librettot och pjäs- och filmmanuset författades utifrån tolkningar av Astrids Lindgrens egna texter och böcker, och på Astrid Lindgrens liv och leverne, så som det skildras i många böcker och artiklar av auktoriserade såväl som självutnämnda Astrid Lindgren-kännare.

Den första versionen heter Astri mi! En berättelse och Vladimir Oravsky och Kurt Peter Larsen skrev det i samarbete med Ann Ljungberg. Den köptes in av Isabergs förlag. Utgivningsprocessen framskred så pass att reklam för den gjordes både på nätet och på Bok- och biblioteksmässan i Göteborg. Även Astrid Lindgrens dotter Karin Nyman blev uppmärksammad på denna bokutgivning. Nymans reaktion var inte av det förväntade slaget, kanske på grund av att hon inte tog sig tid att själv läsa manuset Astri mi! En berättelse.

En korrespondens inleddes mellan dels Karin Nyman och Bernt Lindquist på Smålands musik och Teater och dels med Vladimir Oravsky. Teaterchefen Lindquist hade nämligen flera år tidigare köpt Oravskys och Larsens musikallibretto till sagda verk. Karin Nymans brev riktade sig således till teaterchefen Bernt Lindquist men eftersom hon postade en kopia till Oravsky, ansåg denne hövligt att svara henne. Vad Lindquist svarade Nyman vet bara Lindquist men ett faktum kvarstår, nämligen att musikalen, betald för flera år sedan, fortfarande ännu inte är uppförd på teatern.

Även Isabergs förlag hoppade av utgivningen av Astri mi! En berättelse. Oravsky och Larsen men även folket på Isabergs förlag spenderade betydande tid på detta bokprojekt. Makarna Jan Månsson och Eva Månsson på Isaberg hade med författarduon Oravsky-Larsen utväxlat flera kontrakt om bokutgivningen av flera böcker, men, möjligen påhejade av Karin Nyman, valde Isabergs förlag att bryta samtliga överenskommelser…

Astri mi! En berättelse uppmärksammades och antogs senare av Hans Richters förlag Bokförlaget Axplock. Hans Richter insåg snabbt att han kommit över ett material som han skulle kunna tjäna pengar på. Men han förhalade utgivningen, stick i stäv med överenskommelsen. Månad efter månad fann Axplocks Hans Richter en ursäkt till varför han fortfarande inte gav ut sagda boktitel. Till slut satte Oravsky ned foten och krävde att Axplock antingen skred till verket eller så skulle manuset tas ifrån honom. Den 3 mars 2005 fick Oravsky ett mail från Axplock: ”Hej Vladimir Vi håller nu på med ditt manus Astr-mi. En del frågor har uppkommit under arbetet. Det verkar som om det inte förekommit någon språkgranskning alls. En del ord är helt enkelt felvalda. Har hon Ann Ljungberg läst denna text? Har du betalt henne för det … ? (…)”Hans Richter benämnde manuskriptet ”Astrul” och ”Astrist”, (läs as-trist) och höll på att dränka Ann Ljungberg i lång rad invektiv om inkompetens.     
I juli 2005 upplöstes kontraktet mellan Hans Richters Bokförlaget Axplock å ena sidan och Vladimir Oravsky, Kurt Peter Larsen och Ann Ljungberg å den andra, gällande Astri mi! En berättelse.     

Oravsky och Larsen arbetade om Astri mi! En berättelse ytterligare en gång. Nu fanns det knappast några spår av Ann Ljungberg i manuset men eftersom båda författarna tyckte att om de en gång accepterade Ann Ljungberg som samarbetspartner, så vore det juste att behålla hennes namn på den någon gång i framtiden utgivna boken.

Oravsky och Larsen insåg att någon med utbrett kontaktnät aktivt motverkade utgivningen av Astri mi! En berättelse i Sverige. Det gällde inte bara romanen utan även filmmanuset, musikalen, teatermanuset och även skivinspelningen. Samarbetet gällande dessa slutade abrupt, oftast utan någon som helst förklaring.   

Utlandet reagerade dock positivt men slutade oftast med att de utländska intressenterna krävde ett godkännande från Saltkråkan, det vill säga från Nyman & co.

I Holland kom dock manuset ut i bokform under titeln Van Astrid tot Lindgren, ISBN 9078124016.

Nu var det det svenska Raketförlagets tur att tacka ja till manuset. Eivor Nikula, Raketförlagets allt i allom, tyckte mycket om det och samarbetet med henne fortskred utan störningar. Boken som Eivor höll på att producera var så generöst och vackert layoutad att både Oravsky och Larsen ansåg att Raketförlagets utgivning gott och väl kompenserat för allt överarbete med de tidigare stoppade utgåvorna. Raketförlaget marknadsförde boken lika energiskt som exemplariskt och snart syntes den så gott som överallt.

Men plötsligt fick Oravsky ett mail från Ann Ljungberg som beordrade Vladimir att stryka bort hennes namn från boken som medförfattare, något som Oravsky gladeligen var beredd att göra med hänsyn till hennes knappa bidrag till den. Oravsky meddelade Ann Ljungbergs beslut till Raketförlaget och Eivor Nikula, som redan marknadsförde boken under samtliga namn var vänlig nog att gå med på det, trots att det skulle kosta henne och därmed även författarna en summa pengar. Men detta var bara inledningen på en ny offensiv mot utgivningen av Astri mi! En berättelse: Snart fick Nikula både anonyma och öppna hotbrev och telefonsamtal av varierad grad och dignitet, samliga med syfte att sätta stopp för utgivningen. Då Nikula rakryggat stod emot påtryckningarna, dök den förrädiska Ann Ljungberg upp och hotade Raketförlaget med stämning om boken skulle komma ut, med eller utan hennes namn…
Det är anledningen till att du sedan juli 2006 på exempelvis Netbokhandelns webbplats http:/www.netbokhandeln.se/index.asp?isbn=9197602604 möts av följande uppgifter angående Raketförlagets utgivning av Astri mi! En berättelse: ”Beskrivning: En dramatiserad och fiktionaliserad skildring av den sedermera världsberömda författarinnan Astrid Lindgrens liv under de år som förmodligen mest bidragit till att forma hennes konstnärskap.
Utgivningsår/mån: 200609.
Leveranstid: Utgått ur sortimentet”

I samråd med Johan Hammarström på Förlaget h:ström - Text och kultur beslutades att de versioner som Ann Ljungberg på något vis var förknippad med skulle kasseras och en ny medförfattare skulle knytas till projektet.

Boken Från Astrid till Lindgren ISBN 978-91-7327-003-8 finns sedermera i bokhandeln.

Resten om den utdragna processen kring utgivningen av denna bok går att läsa i Vladimir Oravskys bok Friheten i Kulturen – Reflexioner kring tystnad och repression inom kulturetablissemanget ISBN 978-91-7327-044-1.

Är det rädslan för att verkligen våga stå upp för en åsikt som är så typisk för oss svenskar?  

Visst har vi yttrandefrihet och tryckfrihet här hemma i Sverige, men bara om någon godkänner yttrandet och trycket. Inte annars. Religioner får vi inte kritisera för det är för känsligt. Berättelser om existerande eller en gång existerande personer får inte fiktiviseras, för då blir det fel. För då måste någon godkänna det, eller åtminstone få en slant för besväret. Annars går det bra. Annars får du säga och skriva vad du vill.

Det går ju alltid, som på den kommande bokmässan i Göteborg, att hävda att Sverige är ett land som står för orden yttrandefrihet och tryckfrihet. Det går till och med att ha debatter kring det och det är ju tryggt. För en debatt leder aldrig någonstans och har en kändismoderator som kan tysta de röster som inte bör bli hörda genom ett ”tack för din medverkan, nu får nästa person komma till tals”. Men vi har i alla fall en debatt om orden. Det känns tryggt. För visst är Sverige ett tryggt och fritt land där alla får komma till tals?

Enligt tryckfrihetsförordningen…

Alla svenska medborgare får fritt skriva och trycka sina tankar och åsikter – men vem som helst har inte råd att skriva ut sina manus på papper och betala porto för att skicka materialet till ett bokförlag som garanterat refuserar texten utan att läsa ditt manus, om du inte är känd sedan tidigare.

Alla har rätt att berätta saker - så att andra kan få samma information - för en författare, utgivare, tidningsredaktion eller nyhetsbyrå  - om inte personen du berättar för redan är köpt av någon annan.

Det är förbjudet att förhandsgranska tryckta skrifter – om man inte är känd sedan tidigare och får tips om att en bok är på väg att tryckas och kan tysta någon innan boken ges ut. Till exempel boken Från Astrid till Lindgren.

Man får inte försöka stoppa en skrift, på grund av innehållet i skriften
(Man får inte heller göra något mot skriften efter tryckningen om inte Tryckfrihetsförordningen tillåter det) – om man inte hinner stoppa boken innan utgivning och/eller är en känd person med mycket inflytande och ekonomiska medel.

Astrid Lindgren, Västerbottens-Kuriren och Vladimir Oravsky

Västerbottens-Kurirens Anders Sjögrens långa utlägg om ”min” bok Från Astrid till Lindgren var en så kallad första dags recension. Sånt är hedrande, det radar mig till Sveriges påpassade författare som Per Olov Enquist och Liza Marklund. Dessutom blev Anders Sjögrens långa utlägg ”förevigat” även på det världsspridda nätet och dessvärre även i den okritiska och ändå för en boks försäljning betydelsefulla publikationen Svensk Bokhandel.

Sjögren avslutar sina klentänkta rader med följande fundering: ”Under läsningen av Från Astrid till Lindgrens drabbas jag ibland av en misstanke: är det någonting som går mig förbi, finns en undertext dold bakom pekoralets yta?”
För mig är det uppenbart att det som herr Sjögren vill uttrycka med denna fundering är, att om inte ens han, den store tänkaren Anders Sjögren, kan upptäcka någon mening eller budskap eller vad som helst annat med Från Astrid till Lindgren och det varken på det omedelbara, synliga planet, eller ens under ”dess yta”, då kan det naturligtvis knappast finnas något där för någon annan levande varelse.

Anders Sjögren är dessvärre offer för sitt eget självbedrägeri. Han intalar sig, att det sorgliga faktumet att hans bokstäver trycks i en tidning automatiskt ger honom den intellektuella status som de namnkunniga journalisterna på exempelvis Washington Post genom sin omättliga kunskapstörst, rättvisesträvan och mångåriga, hårda fot- och hjärnarbete hade erövrat. Biträdande kulturredaktör Anders Sjögren fattar inte att om en tidning, i detta fall Västerbottens-Kuriren, anställer en Leif Larsson, och bemäktigar den samme att vara kulturchef / kulturredaktör, då denne svårligen kan utnämna något ljushuvud till sitt biträde. Leif Larsson är visserligen långtifrån en stortänkare, men detta gör inte honom automatiskt till en självmördare.      

Låt oss titta på åtminstone några förståndsmässiga kullebyttor som Anders Sjögren bjuder på:

”Från Astrid till Lindgren (h-ström) heter den hundrasidiga boken, som trots sitt ringa omfång uppges ha ha tagit tre författares ansträngningar i anspråk. Dessa är umebekantingen Vladimir Oravsky, dansken Kurt Peter Larsen och Anonym. Det sista namnet förbryllar.”

Vad är det som är svårbegripligt med att en bok på tättskrivna 114 sidor och som bygger på mångårig forskning om och kring Astrid Lindgren tog ”tre författares ansträngningar i anspråk”? 
Jag skulle inte behöva förklara detta faktum för en normalfuntad människa men å andra sidan skulle aldrig en sådan förundra sig över detta faktum. Jag skulle också kunna beskriva hur det kommer sig att det i vissa fall känns nödvändigt att omge sig med medarbetare men även detta skulle troligen betraktas av herr Anders Sjögren som en svårbegriplig teori. Därför ger jag här ett för herr Anders Sjögren talande exempel och som jag säkerligen kan utöka med tusen till. Var så god. Här kommer 122 författarnamn till en artikel införd i Nature, Vol. 410, No 22, och betitlad Observation of high-energy neutrionos using Cerenkov detectors embedded deep in Antarctic ice. Andrés, E. & Askebjer, P. & Bai, X. & Barouch, G. & Barwick, S. W. & Bay, R. C. & Becker, K.-H. & Bergström, L. & Bertrand, D. & Blerenbaum, D. & Biron, A. & Booth, J. & Botner, O. & Bouchta, A. & Boyce, M. M. & Carlus, S. & Chen, A. & Chirkin, D. & Conrad, J. & Cooley, J. & Costa. C. G. S. & Cowen, D. F. & Dailing, J. & Dalberg, E. & DeYoung, T. & Desiati, P. & Dewulf, J. P. & Doksus, P. & Edsjö, J. & Ekström, P. & Erlandsson, B. & Feser, T. & Gaug, M. & Goldsmidt, A. & Goobar, A. & Gray, L. & Haase, H. & Hallgren, A. & Halzen, F. & Hanson, K. & Hardtke, R. & He, Y. D. & Hellwig, M. & Heukenkamp, H. & Hill, G. C. & Hulth, P. O. & Hundertmark, S. & Jacobsen, J. & Kandhadal, V. & Karle, A. & Kim, J. & Koci, B. & Köpke, L. & Kowalski, M. & Leich, H. & Leuthold, M. &. Lindahl, P. & Llubarsky, I. & Loalza, P. & Lowder, D. M. & Ludvig, J. & Madsen, J. & Marcinievski, P. & Matis, H. S. & Mihalyi, A. & Mikolajski, T. & Miller, T. C. & Minaev, Y. & Mlocinovic, P. & Mock, P. C. & Morse, R. & Neunhöffer, T. & Newcomer, F. M. & Niessen, P. & Nygren, D. R. & Ögelman, H. & Perez de los Heros, C. & Porrata, R. & Price, P. B. & Rawlins, K. & Reed, C.& Rhode, W.& Richards, A.& Richter, S. & Rodríquez Martino, J. & Romenesko, P. & Ross, D. & Rubinstein, H. & Sander, H.- G. & Scheider, T. & Schmidt, T. & Schneider, D. & Schneider, T. & Schwarz, R. & Silvestri, A. & Solarz, M. & Spiczak, G. M. & Spiering, C. & Starinsky, M. & Steele, D. & Steffen, P.& Stockstad, R. G. & Streicher, O.& Sun, Q. & Taboada, I. & Thollander, L. & Thon, T. & Tilav, S. & Usechak, N. & Vander Donckt, M. & Walck, C. & Weinheimer, C. & Wiebusch, C. H. & Wischnewski, R. & Wissing, H. & Woschnagg, K. & Wu, W. & Yodh, G. & Young, S.

Artikeln är knappa tre sidor lång, vilket herr Sjögren kan överbevisa sig om, om han slår upp sidorna 441 – 443 i sagda skrift.

Vidare bjuder herr Anders Sjögren på följande:

”Men bokomslagets baksida förklarar: den tredje medförfattaren önskar, av skäl som kommer att redovisas i en kommande bok, att förbli anonym.
Kommande bok?
Jodå, detta reds ut i ett av bokens försättsblad. Oravsky skriver där: ’Ett andligt piskrapp är jag skyldig ett flertal människor och institutioner. Om dessa skriver jag i boken Friheten i kulturen: reflektioner kring tystnad och repression inom kulturetablissemanget med anledning av tillblivelsen av boken Från Astrid till Lindgren.’
Tystnad? Repression? Men Från Astrid till Lindgren har ju kommit ut. Jag har den i min hand. Och tystnaden kan kanske förklaras av att förlaget är litet, boken helt ny och att få därför känner till den.”

Från Astrid till Lindgrens existens som bok är inte det slutgiltiga beviset på att censur och förtryck inte utövas i Sverige 2004 - 2007. Att Lady Chatterly’s lover finns tillgänglig i dag är knappast något bevis på att censur aldrig utövades mot denna bok som idag betraktas som litteraturens världsklassiker. Att författaren Václav Havel och regimkritikern Nelson Rolihlahla Mandela blev valda till presidenter i Tjeckoslovakien, och Tjeckien respektive Sydafrika är knappast ett hållbart bevis på att de inte var fängslade av landets tidigare presidenter. Eller?

Boken Från Astrid till Lindgren är utgiven eftersom förläggaren Johan Hammarström är en man som värnar om det som två av våra fyra svenska grundlagar hävdar att garantera. Jag tänker på Tryckfrihetsförordningen (SFS 1949:105) och Yttrandefrihetsgrundlagen (1991:1469). Det är tack vare Johans uppresta ryggrad som böckerna Från Astrid till Lindgren och Friheten i kulturen: reflektioner kring tystnad och repression inom kulturetablissemanget får möta svensk publik på svenska.

Några timmar efter att Västerbottens-Kuriren tryckte herr Anders Sjögrens ”recension” av boken Från Astrid till Lindgren skrev Johan Hammarström, förläggaren till denna bok, ett förklarande mail till herr Sjögren:

”—–Ursprungligt meddelande—–
 Från: Bokförlaget hström - Text & Kultur / Johan Hammarström
 [mailto:johan@hstrom.nu]
 Skickat: den 24 augusti 2007 09:30
 Till: ‘anders.sjogren@vk.se’
 Ämne: Från Astrid till Lindgren
 Hej,
 Läste just din recension av Från Astrid till Lindgren.
Friheten i kulturen, som du nämner, utkommer under hösten - jag sänder er rec-ex, så får ni se hela historien bakom repressionerna - FAtL har stoppats hos andra förlag, anonyma hotbrev har nått förläggare och tidigare medarbetare har hoppat av - allt på grund av denna harmlösa bok om Astrid. Alltsammans är beskrivet i den kommande boken, som också vidgar perspektivet och talar om ett allvarligt samhällsproblem inom kulturen.
Vill du få kontakt med Vladimir om detta, så nås han på

Med goda hälsningar,
  - Johan.”

Johan Hammarström gav således herr Sjögren material till och tillfälle att precisera sina klentänkta tankar, men herr Anders Sjögren tog inte emot den utsträckta handen. Varför? Han var ute efter att svärta ner, smutskasta, misstänkliggöra. Vem? ”umebekantingen Vladimir Oravsky” och hans mångårige förläggare Johan Hammarström. Och Svensk Bokhandel återtryckte Sjögrens artikel och förevisar den på sin webbsida, utan att kontrollera dess bärighet. Det är skamligt.

Det finns flera andra avsiktliga eller oavsiktliga missuppfattningar i herr Anders Sjögrens klentänkta betraktelser över boken Från Astrid till Lindgren men de sparar jag för ett senare tillfälle och slutar med Hughie Charles välbekanta ”We’ll Meet Again”.

Vladimir Oravsky

Det är rädslan att dö som får mig att tiga. Det är tvånget att tiga som får mig att gråta. För säger jag vad jag vill kommer jag att dö. Och därför gråter jag. Och tiger.

 Det verkar som att alla är köpta av någon. Alla arbetar för någon annan och gör det för att överleva. Jag är en av dem, alla de där anonyma du ser när du rör dig bland människor. Vi finns där överallt, vi anonyma, osynliga, de du inte känner men som finns i alla fall.  

För ett år sedan blev jag ombedd att tillsammans med Vladimir Oravsky och Kurt Peter Larsen göra en adaption på ett teatermanus och musikalmanus till romanform. Manusen var skrivna av ovan nämnda författare, och handlade om Astrid Lindgrens unga år. Naturligtvis kände jag mig hedrad och såg fram emot uppgiften. 

Oravsky redogjorde för mig om hur en tidigare omarbetning stoppats innan utgivningen. Den obesvarade frågan var av vem och framför allt varför? Jag blev mycket nyfiken då jag aldrig hört talas om att någon stoppat en bok, förutom då böcker bränts och förbjudits, till exempel under nazi-regimen i 30-talets Tyskland. Detta kunde väl inte ske i Sverige? Har vi inte yttrandefrihet och tryckfrihet här? Redogörelsen skrämde mig men skapade samtidigt en vilja att göra något. Kanske var den ursprungliga omarbetningen inte tillräckligt bra?    

En fråga som mer och mer väcktes hos mig under arbetet tillsammans med Oravsky och Larsen var varför. Vad fanns det som någon inte gillade? Fanns det något provocerande i texterna? Något ofördelaktigt? Elakt? Kanske sexuellt? Ingenting. Ingenting alls som inte stämde eller som försatte Astrid Lindgren i någon som helst dålig dager. Tvärtom. Det var en berättelse om en ung kvinnas uppväxt, graviditet och kamp att få ekonomin att gå ihop som ensamstående med ett barn i 20-talets Sverige. Inget märkligt. En roman full av glädje, humor och spänning. Vi har sett storyn tidigare i mängder av olika former. Tydligen uppfattades ändå den tidigare versionen, vilken jag fick läsa långt efter att mitt, Vladimirs och Kurts manus var klart, som olämplig för publicering, då boken ett flertal gånger stoppades av någon som inte ville se den glädja en stor läsarskara.

Ett antal förläggare som var intresserade av utgivning, hindrades på olika sätt från att ge ut romanen. När jag senare, efter att vår omarbetning trycktes, fick möjlighet att läsa den tidigare omskrivningen förvånades jag ännu mer, då denna på inget sätt var annat än en ren hyllning till ett starkt kvinnoöde, i detta fall personifierad av Astrid Lindgren. 

Att en av flera förläggare antagen roman kan stoppas gör mig rädd. För jag inbillade mig, i min stora naivitet, att jag levde i ett land där yttrandefriheten råder men tydligen har jag fel. Den som har pengar styr. Om det var familjen Lindgren/Nyman som ville stoppa boken så hade de gott om den varan. De tjänar pengar på en avliden släkting, säljer dockor, barntrosor, kläder, attiraljer i olika former. Allt för att tjäna pengar på en författarinna som en gång med all sannolikhet inte ville detta. Jag tror att Astrid Lindgren skrev böcker för att hon älskade barn och en bra berättelse, inte för att sälja barnunderkläder med Pippi Långstrump-figurer. 

Till slut kom vår bok ändå ut. Det blev en förläggare som vågade sig på utgivningen. Själv har jag dock valt att inte skylta med mitt namn. Att uppträda anonymt. Skulle du vilja skylta med ditt namn när en Katla-drake när som helst kan spruta sin eld över dig och tysta dina ord kanske för många år framöver? Varje nästa gång som du öppnar munnen, eller tar fram pennan, eller skrivmaskinen, eller datorn, eller gatukritan … 

Den anonyme medförfattaren till Från Astrid till Lindgren